Följ spåren av Ultima Thules själ

Text: Alice Rawthorn. Foto: Anton Sucksdorff.

Budgeten för att bygga den finska paviljongen vid Milan Triennale, 1951, var så pass liten att man inte kunde anställa lokala hantverkare för att bygga den. Paviljongens formgivare och kurator, Tapio Wirkkala, hade inget annat val än att konstruera den själv tillsammans med sin skickliga snickare. En morgon kom han till byggarbetsplatsen och upptäckte att någon hade skrivit de tröstande orden "Viva Finlandia" på en dammig glasruta.

Finland kämpade fortfarande med att återhämta sig efter andra världskrigets trauma och dess konsekvenser. Wirkkala såg på Milan Triennale, den då den mest prestigefyllda världsutställningen i design, som en möjlighet att omdefiniera Finland som grundare till en ny modern designstil. En stil som inte bara omfamnade modernistiska principer utan också finskt hantverk och naturlig skönhet.

Wirkkalas strategi visade sig vara anmärkningsvärt effektiv, inte bara för Finland och de andra nordiska länderna utan också för honom själv. Finska paviljongen etablerade Wirkkala som en begåvad, karismatisk och resursful pionjär av en mer subtil och naturlig tolkning av modernismen. Detta visade sig vara mycket attraktivt över hela världen  i en tid som präglades av av det kalla kriget och kärnvapen.

Det var inte första gången som modern finsk design gjorde sig ett internationellt namn. Arkitekten Alvar Aalto gjorde det redan 1933 då han ställde ut sin björkplywoodmöbel på Fortnum & Mason's,  varuhus i London. Aaltos design visade sig vara så populär att Storbritannien blev hans största exportmarknad. Inte minst för att även de mest progressiva britterna fann de välvda formerna och de naturliga trämaterialen i möblerna mer tilltalande än de djärva geometriska och kalla metall- och glasobjekten som favoriserades av modernistiska designers i övriga Europa.

Samma känslor utlöstes, om än starkare, när Wirkkala debuterade i Milan 1951. Under efterkrigstidsåldern behövde människor en ny livsstil. Kriget hade en befriande effekt för kvinnors frigörande som kom in i arbetslivet när männen blev kallade till militärtjänst. Men en ny värld öppnade också upp sig för många män; några av dem lämnade sin födelseort för första gången i sina liv och mötte människor med alla slags bakgrunder. Det fannst en allmän önskan om något nytt – men inte för nytt.

De omsorgsfullt utformade finska trä- och glasobjekt som visades mot Wirkkalas vita paviljong väggar - som på grund av materialbrist var utformade att se "rena och enkela, snarare än smaklöst utsmyckade ut", enligt Wirkkala - passade perfekt för denna känsla. Efter att ha vunnit ett Grand Prix på Triennalen, blev Wirkkalas plywoodfat kallad "det vackraste föremålet i världen" av det amerikanska magasinet House Beautiful. Gio Ponti, chefredaktör för den inflytelserika italienska designtidningen Domus, ägnade 14 sidor till finska paviljongen. Senare publicerades Wirkkalas verk i flera nummer i Domus och tidningen blev en kraftfull plattform för hans arbete.

Wirkkala blev inbjuden att kurera den finska paviljongen vid nästföljande Milan Triennale 1954, samma år som blev han också konstnärlig ledare för Iittala. Vid den tiden hade hans arbete visats på nordiska designutställningar i Västeuropa och Nordamerika. Recensioner från utställningen berömde den nordiska designen för dess värme, komfort och blygsamhet. Andra utställare som landsmannen Kaj Franck, danska Arne Jacobsen, Poul Henningsen och Hans Wegner gynnades också av utställningen men Wirkkala stod i framkant. Utöver att hans arbete var engagerande romantiskt med hänvisningar till finländsk folklore, naturen och dess is-klimat, hade han en ovanligt stark närvaro.

År 1955 flyttade Wirkkala till New York för att arbeta för Raymond Loewy, den tidens mest framstående industridesigner. Wirkkala fick möjlighet att lära sig om industriell design och massproduktion, vilket inte existerade i samma skala i Finland. Han var särskilt intresserad av de tekniska innovationerna, som nya produktionsprocesser och modelleringstekniker, som fanns i USA.

Tillbaka i Finland delade Wirkkala sin tid mellan hans Helsingfors-studio och ett litet hus med verkstad i det avlägsna landsbygdsområdet Inari i norra Lappland. Lapplands fridfulla lugn och tystnad var en fristad och erbjöd en paus från alla resor, vilket gav honom "avståndet att tänka och koncentrera sig", som han själv uttryckte det.

Ultima Thule, som Wirkkala designade för Iittala i mitten av 1960-talet fångade vackert hans relation till naturen. Visuellt är Ultima Thule en slående och omedelbart igenkännbar bild av droppande istappar från hans älskade Lappland. Wirkkala spenderade tusentals timmar åt att fullända en grafitform som vilken han kunde skapa den komplicerade effekten. Formen och prototyperna transporterades med båt från glasfabriken i Iittala till hans verkstad i Inari, som var otillgänglig med andra färdmedel.

Den ursprungliga Ultima Thule-serien var inte bara en av Wirkkalas mest prisvärda produkter, den blev än mer tillgänglig när designen användes i Finlandias vodka-flaska från 1970 till 2001. Därigenom stärkte han den demokratiska anda, som är en del av nordisk designs internationella attraktionskraft. När TV-draman från "Nordic Noir" blev populära på 2000-talet såg den brittiska och amerikanska publiken till sin förvåning att Jacobsen-stolarna och Henningsen-lamporna, som de ansåg vara elitistiska, också närvarande i arbetarklass karaktärernas hem.

Samma egenskaper -  värme, inklusivitet, naturalism, hantverk och äkthet - har bevarat den nordiska designens popularitet sedan dess. De tycks vara särskilt lockande idag i en tid av oro över klimatförändringar, företagsetik, klyftan mellan rika och fattiga, flyktingkris, de mänskliga konsekvenserna av ny teknik som artificiell intelligens och uppkomsten av politisk extremism i en era av Trump, Putin och Erdogan.

Återigen har nordiska designers utvecklat lysande svar: från den användarorienterade arkitekturen som Snøhetta i Norge, Cris Liljenberg-Halstrøm imponerande utformade danska trämöbler, till de datavisualiseringar som designats av Lucify i Finland, som hjälpt oss att förstå flyktingkrisens allvar. Trots olikheten mellan deras arbete, är de alla baserade på de mänskliga egenskaperna som har gjort Ultima Thule och andra exempel på nordisk design inspirerande under en så lång tid.