Följ spåren av Ultima Thules själ

Budgeten för att bygga den finska paviljongen vid Milan Triennale, 1951, var så pass liten att man inte kunde anställa lokala hantverkare för att bygga den. Paviljongens formgivare och kurator, Tapio Wirkkala, hade inget annat val än att konstruera den själv tillsammans med sin skickliga snickare. En morgon kom han till byggarbetsplatsen och upptäckte att någon hade skrivit de tröstande orden "Viva Finlandia" på en dammig glasruta.

Iittala Journal Ultima Thule — Den orörda naturen i norr återspeglas i Wirkkalas designspråk - förkolnat trä och smält is var inspiration till många av hans verk.

Finland kämpade fortfarande med att återhämta sig efter andra världskrigets trauma och dess konsekvenser. Wirkkala såg på Milan Triennale, den då den mest prestigefyllda världsutställningen i design, som en möjlighet att omdefiniera Finland som grundare till en ny modern designstil. En stil som inte bara omfamnade modernistiska principer utan också finskt hantverk och naturlig skönhet.

Wirkkalas strategi visade sig vara anmärkningsvärt effektiv, inte bara för Finland och de andra nordiska länderna utan också för honom själv. Finska paviljongen etablerade Wirkkala som en begåvad, karismatisk och resursful pionjär av en mer subtil och naturlig tolkning av modernismen. Detta visade sig vara mycket attraktivt över hela världen i en tid som präglades av av det kalla kriget och kärnvapen.

Det var inte första gången som modern finsk design gjorde sig ett internationellt namn. Arkitekten Alvar Aalto gjorde det redan 1933 då han ställde ut sin björkplywoodmöbel på Fortnum & Mason's, varuhus i London. Aaltos design visade sig vara så populär att Storbritannien blev hans största exportmarknad. Inte minst för att även de mest progressiva britterna fann de välvda formerna och de naturliga trämaterialen i möblerna mer tilltalande än de djärva geometriska och kalla metall- och glasobjekten som favoriserades av modernistiska designers i övriga Europa.

See Ultima Thule collection

Med så mycket potentiell variation – det finns 71 aktiva färger i Iittalas nuvarande samling – kommer Aalto vasen "endast" i elva olika nyanser.

"Teoretiskt sett är allt möjligt, men alla färgtillägg till Aalto-vaserna måste alltid noga övervägas", säger Koskinen. Designers ursprungliga intentioner måste respekteras och skyddas. För detta ändamål är Aalto-stiftelsen involverad i alla nya lanseringar.

Trots att det inte finns några bevarade uppgifter över Alvar Aaltos egna åsikter kring färger, var han alltid väldigt tydlig i sin inställning till design. Denna generella inställning, kan vi anta, även gäller färg.

I Aaltos värld är syftet med arkitekturen att ""koppla den materiella världen i harmoni med människans liv."" Aaltos värld är en plats där dörrhandtaget betraktas som ""att skaka hand med byggnaden"" – som öppnar dörren till ett utrymme fullt av sensoriska upplevelser. Material måste tjäna människor emotionellt, både vad gäller dess rena form och i den vackra patina som de får med tiden.

Till denna beskrivning kan vi addera att färger också ska användas för att främja människors välbefinnande. Till och med en liten dekorativ vas kan stråla på ett inbjudande sätt och bidra till den intima, övergripande atmosfären i rummet – vare sig det är ditt eget vardagsrum eller ett offentligt sjukhus.

År 1955 flyttade Wirkkala till New York för att arbeta för Raymond Loewy, den tidens mest framstående industridesigner. Wirkkala fick möjlighet att lära sig om industriell design och massproduktion, vilket inte existerade i samma skala i Finland. Han var särskilt intresserad av de tekniska innovationerna, som nya produktionsprocesser och modelleringstekniker, som fanns i USA.

Tillbaka i Finland delade Wirkkala sin tid mellan hans Helsingfors-studio och ett litet hus med verkstad i det avlägsna landsbygdsområdet Inari i norra Lappland. Lapplands fridfulla lugn och tystnad var en fristad och erbjöd en paus från alla resor, vilket gav honom ""avståndet att tänka och koncentrera sig"", som han själv uttryckte det.

Ultima Thule, som Wirkkala designade för Iittala i mitten av 1960-talet fångade vackert hans relation till naturen. Visuellt är Ultima Thule en slående och omedelbart igenkännbar bild av droppande istappar från hans älskade Lappland. Wirkkala spenderade tusentals timmar åt att fullända en grafitform som vilken han kunde skapa den komplicerade effekten. Formen och prototyperna transporterades med båt från glasfabriken i Iittala till hans verkstad i Inari, som var otillgänglig med andra färdmedel.

See Ultima Thule collection

Den ursprungliga Ultima Thule-serien var inte bara en av Wirkkalas mest prisvärda produkter, den blev än mer tillgänglig när designen användes i Finlandias vodka-flaska från 1970 till 2001. Därigenom stärkte han den demokratiska anda, som är en del av nordisk designs internationella attraktionskraft. När TV-draman från "Nordic Noir" blev populära på 2000-talet såg den brittiska och amerikanska publiken till sin förvåning att Jacobsen-stolarna och Henningsen-lamporna, som de ansåg vara elitistiska, också närvarande i arbetarklass karaktärernas hem.

Samma egenskaper - värme, inklusivitet, naturalism, hantverk och äkthet - har bevarat den nordiska designens popularitet sedan dess. De tycks vara särskilt lockande idag i en tid av oro över klimatförändringar, företagsetik, klyftan mellan rika och fattiga, flyktingkris, de mänskliga konsekvenserna av ny teknik som artificiell intelligens och uppkomsten av politisk extremism i en era av Trump, Putin och Erdogan.

Återigen har nordiska designers utvecklat lysande svar: från den användarorienterade arkitekturen som Snøhetta i Norge, Cris Liljenberg-Halstrøm imponerande utformade danska trämöbler, till de datavisualiseringar som designats av Lucify i Finland, som hjälpt oss att förstå flyktingkrisens allvar. Trots olikheten mellan deras arbete, är de alla baserade på de mänskliga egenskaperna som har gjort Ultima Thule och andra exempel på nordisk design inspirerande under en så lång tid.